Arkiv för ‘Blogg’ Kategorin

Surfa Lugnt och Fryshuset bjuder in till Almedalsseminarium på måndag

30 juni 2012

Ska socialtjänsten nå unga krävs det att myndigheten finns på ungas arenor, även på nätet. Men vilka utmaningar innebär det när det gäller kunskaper om de nya sociala forumen, sekretess, personuppgiftslagen och anmälningsplikten? Vad får socialtjänsten göra och krävs det egna forum eller ska socialtjänsten vara till exempel på Facebook?

Surfa Lugnt bjuder tillsammans med Fryshuset in till en diskusion om socialtjänstens arbete med unga på nätet. Surfa Lugnt har undersökt nuläget och presenterar förslag till lösningar och utbildningsinsatser för landets socialtjänster. Fryshuset har flera års erfarenhet av att arbete på nätet i projektet Nätvandrarna. 


Panelen består av:

– Elza Dunkels, forskare kring unga och internet, Umeå Universitet.
– Helena Meyer, Nätvandrarsamordnare, Fryshuset.
– Jörgen Sandström, IT-strateg, Sveriges kommuner och landsting.
– Karolina Markström, fältsekreterare/nätvandrare, Motala kommun.
– Maria Nyman, enhetschef, Ungdomsstyrelsen
– Pia Widegren, lärare/nätvandrare, Motala kommun.

Moderator: Marko Määttä, Surfa Lugnt

Tid: måndagen den 2 juli, 8.00-9.00
Plats: Högskolan på Gotland, Cramérgatan 3, Sal B24. 


För mer information kontakta:
Marko Määttä, Surfa Lugnt.
marko@surfalugnt.se
0708-65 40 81

Jag ska aldrig skaffa dator

25 juni 2012

När jag var 10 år gammal skaffade vi en Commodore 64. Det var bland det dummaste jag hade hört talas om, och jag skulle aldrig, ALDRIG någonsin, använda den. Mitt liv gick då ut på att simma, klättra i träd, gå på styltor, spela landbandy och rida. Och klappa allehanda djur som dök upp i min närhet, och skriva ganska så dåliga detektivnoveller på en gammal elektrisk skrivmaskin. (Fast egentligen var det ju ”bättre” att skriva för hand.) Datorn hamnade i min brors rum, och där blev den kvar. Lustigt nog hamnade jag också där så småningom, utan att jag riktigt minns hur det gick till. Men helt plötsligt satt jag också där och spelade, eller ännu oftare, väntande på att den eländiga apparaten skulle ladda färdigt. Kommer ni ihåg Commodore 64? Den laddade i säkert en kvart. Alla regnbågens färger i alla konstellationer av mönster hoppade runt på skärmen, fram och tillbaka. Och vi försökte roa oss med att lista ut hur långt vi skulle hinna räkna baklänges på skånska(!) innan Salomons Key, Paperboy eller Impossible mission hade orkat dyka upp. Ibland avbröts laddandet och det var bara att börja om igen.

När man läser ovanstående så tror man ju att jag skulle ha blivit glad när Nintendo lanserade sin 8-bits konsol och det bara var att stoppa in spelet och sätta igång. Men nä, det var ju skitskumt med en kassett man bara kunde stoppa in och sen var det klart. Vad var felet liksom? Det kunde ju inte vara bra. Då var jag kanske 11-12 och väldigt mycket ”Vän Av Ordning”. Vän Av Ordning kunde senare hittas sittandes med Super Mario ganska ofta.

Det här mönstret upprepade sig när vi fick hem en PC via mina föräldrars jobb. Det var inget bra. Nätet var tråkigt (det tog i och för sig väldigt lång tid att ladda hem en bild så det var ganska tråkigt på riktigt), spelen var tråkiga. Sen fastnade jag förstås och började chatta med främmande människor, precis det min mamma var rädd för alltså. Men det ledde aldrig till mer än chatt. Precis som det är för de allra flesta ungdomar idag.

Jag flyttade hemifrån och någon gång i den vevan uttalade jag de idag bevingade orden ”Jag ska aldrig skaffa dator”. För människor skulle träffas öga mot öga, annars var det inget värt.

Vi ska inte tala om när mobiltelefonerna kom. Aldrig i livet! Sen skaffade jag faktiskt en tegelsten, och den höll jag fast vid. SMS, det kunde väl inte vara bra? En telefon ska man ju ringa med! Och nu sitter jag med en smartphone som jag bara älskar och som har förändrat mitt liv med GPS, kartor och möjlighet att kontrollera resvägar i SL:s app.

JA, det jag vill komma till är: Som ni hör så är jag en av de mest bakåtsträvande och teknikfientliga människor som finns. Det var bättre förr. Ett tag. Tills jag har blivit övertygad om motsatsen. Så jag förstår de tvivel och den oro som finns inför nya företeelser, jag lovar. Det enda råd jag kan ge är – Ge det en ärlig chans. Det kan faktiskt vara roligt. Och det kan faktiskt förändra ditt liv till det bättre.

Om jag kan gå från Vän Av Ordning till samordnare för Fryshusets Internetverksamhet så kan du också lära dig att chatta på Facebook. Jag tänker ofta på min egen historia när jag hör människor säga ”Men är det inte lika bra att stänga ner Internet?” Om jag inte hade vågat testa så hade jag fortfarande suttit med kassettband. Så illa är det.

Helena Meyer

 
Information om kakor / cookies