I en serie-strip i The New Yorker säger en hund till en annan hund: ”På internet vet ingen att du är hund.”  Det är lite så man sett det med identiteter på internet. Att man gärna ljuger om vem man är. Visst verkar det som det var så. Förr. Men inte nu. Allting utvecklas, så även möjligheterna till presentationer på nätet.

Enligt en studie gjord i USA nyligen(på collegestudenter) visade det sig att man i princip var mer ärlig på facebook, än vad man var när man träffade någong ansikte mot ansikte för första gången. Hur är det möjligt kan man undra, det måste väl ALLTID vara bättre att träffas ansikte mot ansikte? I långa loppet är det nog det, men om vi tar facebook som exempel så kan presentationen där bli till ett destilat och en större presentation av dig själv än vad du skulle hinna(och för den delen våga göra) vid ett första möte.

Du skulle ju sällan visa bilder på dig själv, eller en historia över din status de senaste veckorna. På så sätt kan jag få veta lite om personen men även bakgrunden vid ett första möte på nätet på ett sätt som nog inte skulle gå offline. För er som använder facebook har kanske märkt att statusraderna kan ta bort en del frågor vid möten, eller att man går direkt på sak. Till exempel om någon skrivit att de ska ut och resa, så kan man direkt gå på och fråga vart de ska resa. Nu är ju vi vuxna, och har inte använt nätet så länge för att visa upp vår person. Så tänk på hur de unga idag kommer se på att umgås över nätet när de blir äldre.

Då kanske man hellre vill ha en första kontakt via nätet än ansikte mot ansikte. Men detta är ju nåt som framtiden får utvisa. Du kan läsa utdrag ur studien här. 

Läste en spännade artikel på Newmills som jag tänkte dela med mig av. Det är Per Johansson som skriver om tänket med digitala inföda kasnke inte passar in i skolan. Eller hur mycket ska man anpassa allt efter de unga? Jag kan ju tycka att man behöver vara lyhörd i sina mål att anpassa undervisningen digitalt. Dels efter vad pedagogerna faktiskt klarar av, men även vad som förväntas och hur väl eleverna kan hantera en mer digitalt baserad undervisning. Att alltid blogga om alla arbeten passar en del, men inte alla. bara för att unga använde nätet socialt betyder det absolut inte att de är teknikintresserade, eller för den delen mer tekniskt kunniga än de vuxna.

Att göra skolan och undervisningen mer modern betyder inte att du har lektioner på skype. det kan handla om vilka exempel du väljer i undervisningen eller vilka sätt eleverna kan redovisa uppgifter på. Vi har ju faktiskt en generation som skriver mer än någonsin, men inte i det formatet som skolan vi se det i. Det måste finnas ett bättre sätt att ta in den nya tekniken i skolan utan att det blir knasigt.

Läs artikeln här.

Idag den 9 februari så är det Safer Internet Day(SID). Årets tema för dagen är Think before you post. Tänk efter innan du publicerar, kan man väl säga att det är lite fritt översatt. SID uppmärksammas på flera olika sätt runtom i Sverige. Bland annat så har jag precis föreläst på Ungdomsstyrelsens ”Men fråga mig bara” seminarium. Det 5e i ordningen, även detta fullsatt. I eftermiddag kommer även jag och Josefin Grände att presentera det metodmaterial om sexuell exponering och exploatering av unga på nätet, som vi under hösten 2009 tagit fram åt Ungdomsstyrelsen. Materialet heter Ses Offline. Under året kommer det finnas möjligheter till utbildning kring materialet.

SID är ett initiativ som kommer från INSAFE, den europeiska samarbetsorganisationen när det gäller unga och Internet. Den svenska noden i detta samarbete är Medierådet. Klicka gärna in på INSAFE´s sida, där kan man få mer information om vilka dom är och taken bakom Think before you post.

Om du vill veta vad som mer händer under SID idag, så kan du läsa det här.

Rubriken syftar på en fråga som jag väldigt ofta får när jag är ute och föreläser. Helst så skulle jag vilja svara nej på den frågan. Men faktum är att mobbningen faktiskt har ökat på Internet de senaste åren.

Men det är heller inte så konstigt. För antalet aktiva användare av Internet har stadigt ökat de senaste åren. Enligt Internetstatistik.se så använde nästan 6 miljoner svenskar internet minst en gång i veckan. Som alla vet så följer dåliga saker med till ställen där många människor samlas. Oavsett om det är en konsert, en musikfestival eller en blogg på Internet(man skulle ju annars kunna dra samma parallell och förfasas över att sups så mycket invid sjön Hulingennågra dagar varje sommar. Vilket inte har så mycket med Hulingen att göra).

Mobbning finns på Internet. Men inte bara där. Den finns ju faktiskt även på skolgården, arbetsplatsen och inom idrotten. Internet är en av arenorna där mobbning förekommer. Och som jag sa i Aktuellt igår så behöver man se över de befintliga förebyggande och akuta modellerna mot mobbning så att man säkerställer att Internet finns närvarande. Både i frågor och i handlingsplaner.

Jag tycker även det är på sin plats att alla de platser därvuxna arbetar med barn och unga ska utveckla sociala IT-policys. Det vill säga vilka förhållningsregler harvi kring användandet av sociala medier där även de unga man arbetar med är närvarande. Och i bästa TV-kock-anda så arbetar jag just nu på en grund för en sådan som jag hoppas så många som möjligt kan utgår ifrån. När jag blir klar och presenterar den.

Den alltid träffsäkra Katia Wagner skriver idag i SVD att man kan se ett mönster bland de unga flickor som råkat ut för groomare. De  flesta känner sig svikna av vuxenvärlden, att man inte har en fast punkt i vardagen.

Detta är en viktig sak att ta med sig när man pratar utsatthet på nätet. För det handlar inte om nätet, utan om hur de unga måt från början, sedan blir nätet ytterligare en kanal där man kan råka illa ut. Detta är en fakta som man ibland helt glömmer bort när man pratar om, framför allt, unga tjejer som råkar illa ut. Det är alltså oftast de ungas om redan befinner sig i riskzonen som verkligen råkar illa ut. Inte därmed absolut inte sagt att de får skylla sig själva. Unga behöver vuxna i sin närhet som finns där för dom. Oavsett om det är utanför eller på nätet. Det vore även spännande om man kunde prata mer om detta i debatten om groomare, än att bara rikta strålkastaren på utsättarna. Varför inte fundera på hur man kan skapa trygga barn och unga i samhället.

Jag har ju redan sagt vad jag anser om den här kampanjen, men det är bara en i raden av insatser som fokuserar lite snett i vad som är orsak och verkan.

Jag rekommnderar den som vill skaffa sig  bra information om grooming och mekanismerna bakom att läsa Alexandramannen av ovannämnda Katia Wagner. En otäck och omskakande berättelse om unga idag i Sverige som totalt blivit svikna av vuxenvärlden. Boken kan du beställa här.