I mitt förra inlägg så skrev jag om att pedagoger ibland behöver utmana sig sjävla för att göra digital kommunikation mer närvarande. Detta är ju såklart enkelt för mig att sitta här och säga. Men det finns en sak som är av yttersta vikt för att detta ska kunna genomföras och det är att skolledarna utmanar sig själva och sin tanke om kompetensutveckling för sin personal.
För att pedagoger ska kunna bli mer insatta i hur ungas liv online ser ut och fungerar (och i ett nästa steg skall kunna skapa bra och fungerande förebyggande och akuta åtgärder för unga som råkar illa ut på nätet) behövs enligt min mening 3 saker.
- En vilja att lära sig. Utan pedagogernas egen vilja att möta elever på nätet så kommer vi ingen vart. Detta är ju något som står utanför skolledarens kontroll(om nu ingen skola infört tankekontroll de senaste året). Men jag förutsätter att man är nyfiken på ungas liv online när man jobbar med unga hela tiden.
- Kunskap. Många pedagoger ser det inte som en själklarhet att själv sätta sig och lära sig mer om hur unga använder internet för sitt sociala liv. Mycket på grund av att de helt enkelt inte vet var de ska börja och hur de ska tolka det som de ser. Här är det skolledarens ansvar att se till att sin personal är uppdaterad med det som händer just nu. Jag tycker att det är dags att sätta sig ner och se vilken kompetensutveckling som skall prioriteras. Just nu måste skolledarna utmana sig själva och sin prioritering. För det kanske är andra saker som kräver förtur nu. Det kanske inte går att basera sin egen prioritering på hur det alltid har varit. För det är inte som det alltid varit längre. I Bjästa kunde en flicka bli utsatt för grova kränkningar i ett år på nätet utan att skolledaren visste det. och när skolledaren inte vet, så kan skolledarna heller inte prioritera vad som måste gå före i kön. Att vara skolledare är ibland ett ensamt jobb. Nu måste ni kliva ut i korridoren och möte eleverna. Prata med dom om deras nätvardag och prata med din personal. Hänger dom med? Tycker dom att de kan stötta och hjälpa de barn och unga som råkar illa ut på nätet. Eller för den delen, kan vara en närvarande vuxen i samtalet som handlar om en nätvardag som INTE innehåller kränkningar? Eftersom den här kunskapen (oftast) lyser med en stark frånvaro hos lärarutbildningarna så hamnar det på skolledarnas bord. Prioritera den kompetensutveckling som behövs, inte den som traditionellt skall genomföras.
- Tid. För att sedan kunna implementera den nya kunskapen i arbetet krävs tid. Nu menar jag inte att pedagogerna ska få avsatt arbetstid för att surfa(även om det vore en bra åtgärd inledningsvis för att få upp kunskapen om nätet) men jag tror att visa positioner i kollegiet behöver tid till detta. Om vi bara tar en sådan sak som likabehandlingsplanen. När jag är ute och föreläser kan jag se stressen växa hos de som är ansvariga för likabehandlingsplanen. För att som det ser ut nu så skriver de flesta skolor ett helt nytt kapitel som enbart handlar om nätet, istället för att gå igenom de befintliga och fungerande rutinerna som finns och sätta in nätet i detta. Men detta går inte på en kafferast, utan kräver mer tid. Här måste återigen skolledaren utmana sig själv och sin prioritering. Detta är ett arbete som måste göras nu. För om ett par år kommer det krävas ÄNNU mer av personalen för att hinna ifatt.
Utöver detta så finns det ju även ett stort ansvar som vilar på de som bestämmer över skolledarna samt de som basar på lärarutbildningen. Internet tar över så många funktioner i samhället och blir mer och mer betydande för barn och unga i Sverige idag. Vi kan inte längre sitta och hoppas att utvecklingen skall stanna av. För det kommer den inte att göra. Snarare tvärtom. Det kommer bara gå fortare. Jan Björklund säger att läraryrket är det viktigaste yrket i ett land som vill satsa på utbildning. Jag säger bara: visa det då.
Bra ledarskap smittar av sig.
