Snubblade över en bra och tänkvärd artikel om Internets sätt att skapa förutsättningar för nya sorters vänskapsband.
Artikeln fick mig att verkligen tänka på det, hur vänner blivit mer närvarande i ungas liv. Både de vänner som de har nära band med, men även avlägsna vänner. Sådana som man kanske bara träffar utanför nätet 1 gång i livet och sedan håller kvar i sitt onlineflöde under resten av livet(ifall det verkligen blir resten av livet är svårt att säga, eftersom den här möjligheten är väldigt ny och man inte kan mäta detta under lång tid. Ännu). Att de som jag träffade en kväll på en fest sedan hänger sig kvar i min sfär och kan se vad jag gör, men jag kommer även se vad dom gör. Det här skapar ett större spektrum över vilka möjligheter som finns, och vilka val som finns tillgängliga. Man kan få fler tips på utbildningar, yrken, familjekonstellationer, musik, konst, film och allt annat mellan himmel och jord. Sen kommer frågan hur hjärnan hanterar och sorterar all den informationen som hela tiden är tillgänglig. Den lämnar jag åt forskarna.
En sak jag kom och tänka på när jag läste artikeln var just det där att hänga kvar vid flyktiga bekantskaper. När jag var tonåring så spelade jag handboll. Ett par gånger om året så åkte vi på läger och turneringar. Man sov i lektionssalar och träffade massor av människor. Jag tittade på gamla kort häromdagen och hittade en rulle(!) från ett av dessa läger. Vi hängde då med ett annat lag och av bilderna att döma så hade vi väldigt roligt. Jag minns att jag började brevväxla med en av dem i det andra laget, men att det dog ut relativt snabbt. Idag vet jag ingenting om min brevvän, och jag har inte tänkt på henne sen jag var 14. Men, tänkte jag då, om detta hade hänt idag. Då hade vi lagt till varandra på facebook, och sen hade det flutit på. Utan att anstränga sig skulle vi ha hållit kontakten. I alla fall i den mening att hon skulle vetat vad jag gjorde och jag visste vad hon gjorde. Min syster har kompisar på facebook som hon bara träffat 1 gång, för 3 år sen under 1 vecka på Öland. Men de snackar fortfarande, kommer nån till den andres stad så se de över en fika. Den här sortens flyktig vänskap som håller i sig under flera år hade nästan varit omöjlig utan Internet.
Jag tror att den stora omfamningen av vänner inom sociala nätverk ger unga idag en trygghet att våga vara sig själva. Att de ger dem självförtroende och styrka. Jag tror att vi vuxna måste se detta, och hjälpa de unga att behandla sina internetkontakter på ett bra sätt, så man inte gör någonting man inte borde. Men självklart finns det en baksida. På samma sätt som många vänner som uppmuntrar en och inspirerar en online, så kan avsaknaden av vänner online ge exakt motsatt effekt. Man vet vad alla andra har och gör, men man är utanför. Detta kan ibland vara en startande orsak till att man visar och berättar för mycket om sig själv online. Helt enkelt för att få uppmärksamhet, kommentarer och ”likes”. För man vet att alla andra har det. Här har vi vuxna ibland en utmaning. Vi vet hur vi ska hjälpa den som inte har nån att leka med på rasten. Men vi vet inte alltid hur vi ska göra med den som inte har nån att chatta med. Löser man det på samma sätt? Jag vet inte. Men jag vet att det ofta hänger ihop. Den som inte har nån att leka med på rasten är ofta den som inte heller har nån att chatta med. Så kanske är det samma lösning som krävs? Helt enkelt att försöka få in barnet i gemenskapen. Kommer man in i gemenskapen utanför nätet, så kommer onlinegemenskapen efter.
Snart börjar skolan, och vi vet att många unga bävar inför skolstart. Skolan rustar för att förebygga och motverka mobbning. Jag skulle även vilja att vi vuxna la lite av tiden på att se på hur unga har det på nätet. Inte bara när det handlar om mobbning. Utan om en vanlig dag. Finns det sätt att förebygga mobbningen i skolans korridorer genom att se på hur unga är på nätet?
Vi på Surfa Lugnt ser fram emot en spännande höst, och hoppas att vi ses. Antingen på föreläsning, seminarium eller online.
