I kölvattnet av den tragiska händelsen i Kumla kommer olika goda råd flytande upp till ytan. Råd som att vuxna måste kontrollera sina barn mer på nätet, att unga måste ha tydliga regler för vad de ska publicera, att skolan måste hinna ikapp för att kunna stävja ungas nätanvändning. Inget av det anser jag är vägen framåt.
Men först tillbaka några dagar i debatten. Nyheten slår oss att en ung människa tagit livet av sig pga att hon utsatts för nånting på nätet. Vi vet att det fanns en hatsida på facebook, vi fick veta att skolan blivit anmäld tidigare och att ett nätalias misstänktes för att ha inblandningen i händelsen. Nätaliaset hade förövrigt blivit polisanmält i januari, men inget hade hänt med den utredningen. Egentligen så visste vi inte så mycket om vad som hade hänt. Ändå så var många uppe på barrikaderna och skyllde detta på barnen. Att det var skolkamraterna som hade drivit flickan till dessa handlingar.
Jag kan så här i efterhand känna mig lite illamående i hur snabbt barnen pekades ut som förövare i detta. Hur fort många började vifta med skräcksiffror för att belägga att detta måste vara ett verk av elaka barn som använder nätet som en arena för sitt hat. Nu visar det sig att det inte var så. Att det snarare var en samlad bild av utsatthet som omöjligt kan ha gått de vuxna runt henne förbi. Det vi ser är en flicka som är utsatt från så många håll samtidigt i sin vardag och dessutom blir sexuellt utsatt av en vuxen man på nätet. I många av de fall som jag studerat av unga som blir sexuellt utsatta på nätet så finns det ofta en situation av utsatthet utanför nätet. Om man går igenom de fall som finns dokumenterade kring bla grooming så är det sällan det är de trygga barnen som blir utsatta. Men vi ska inte gå in för djupt i detta fallet, då vi ännu inte fått se alla delar av det. Och som jag varit inne på tidigare i detta inlägg kan det vara farligt att börja peka ut riktningen mot de skyldiga innan man vet vad som hänt.
Det jag vill lyfta blicken emot är i stället det råd och tips om hur vuxenvärlden ska stävja ungas nätanvändning Jag tror inte på förbud. Förbud gör ofta att man hamnar i ett ännu värre läge om det verkligen händer nåt. För att genom att förbjuda nåt, så kanske man inte bryr sig om att lära sig mer om det man förbjuder. Vilket gör att man förmodligen inte kan hjälpa sitt barn om de bryter mot förbuden och råkar illa ut. Dessutom så flyttas gränserna hela tiden för hur unga använder digitala arenor, vilket gör att själva förbuden hela tiden måste uppdateras. Och om barnen bryter mot förbuden och råkar illa ut, kommer de då våga berätta om det?
Jag tror heller inte på att rekommendera till mer anonymitet. Då själva faran i nätet kan vara anonymiteten. Att vi inte vet vem som skriver till och om oss. Om vi skulle uppmana alla unga att i så stor utsträckning som möjligt vara sig själva, så skulle anonymiteten bli till en varningsklocka. Många vuxna varnar barnen för att vara anonyma och skapar sedan själva konton utan att vara ärliga om vem de är. Detta anser jag inte är vägen framåt. Vi måste hitta ett sätt där vi inte fokuserar på personen, utan hur och till vem du gör dig själ tillgänglig för online. Det handlar inte om vilka bilder du lägger ut på nätet, det handlar om för vem och vart du lägger ut bilder. Jag kommer aldrig driva linjen om förbud. jag kommer driva linjen om samtal.
Att inte prata om nätet, dess fördelat och nackdelar gör det omöjligt att skapa sig en bra bild av vad som behövs göras. Om man tex är väl införstådd med att en som har en utsatt situation utanför nätet löper större risk att bli utsatt även på nätet, då behöver man se över vilka rutiner har jag/min skola/min organisation för att äveb ställa frågor om nätet när vi ska inleda en utredning om ett utsatt barn.
Och om man bara får reda på hur hemskt nätet är, hur ska vi då någonsin kunna förstå varför unga i så hög utsträckning använder sig av Internet? Det kan väl inte vara för att de hela tiden blir kränkta och utsatta där? Nej, det måste vara nåt annat som är drivkraften. Det måste finnas nåt annat som gör att Internet blir en central del i ungas liv. Men om vi inte kan se både delarna, så kan vi heller inte skapa bra förutsättningar för ett givande samtal. Jag har aldrig hört om en skola eller en organisation som bjuder in till en utbildningsdag om nätet som har en positiv utgångspunkt. Vad hände med det för några år sen populära ordet ” empowerment”? Hur kan vi ge unga verktyg eller förutsättningar att själva komma fram till verktyg som gör att nätet blir ännu tryggare.
Sen skulle jag vilja rikta några meningar till Sveriges journalister: våga nångång visa upp positiva nyheter om unga och Internet. Våga berätta historien om de stärkande och skyddande nätet. Våga berätta historierna om unga som blivit räddade tack vare Internet. Så att vi får mer jämvikt i nyhetsflödet.
Och nu då?
Låt inte skräcken och rädslan få bestämma agendan för hur vi ska jobba med unga och Internet. Låt inte rädslan få styra. Vi behöver inte mer rädsla, hat och skräck i samtalet med unga om nätet.
Vi behöver vuxna som visar att vi bryr. Vi behöver vuxna som lär sig mer och faktiskt kan se och hjälpa unga som råkar illa ut på nätet. Vi måste bli bättre på att lyfta fram positiva exempel och prata om att Internet är en möjlighet och inte ett hinder och ett hot.
