Året var 1999 när jag började hänga på Lunarstorm. Under åren som följde var jag engagerad som moderator i flera stora diskussionsforum. Psykisk ohälsa och abort var två av dem, men också ett forum som hette Politik – övrigt, där all politik som inte passade in under något av de andra forumen samlades.
Redan där märkte jag att det fanns en kompetens i att samordna nätaktiviteter, både bland de militanta abortmotståndarna (som f.ö. fortfarande använder exakt samma bilder och argument som för nästan 20 år sen) och högerextrema. Redan där ropades det högt på censur varje gång vi raderade eller modererade ett inlägg som kunde falla under hets mot folkgrupp, olaga hot eller som helt enkelt bestod av elakheter och personangrepp. Redan där visste vi att yttrandefrihet inte handlar om att få säga alla otrevligheter jag vill till vem som helst, och inte heller att det innebär rätten att tycka och domdera men aldrig få mothugg.
Många år har gått, men det är samma mekanismer. Och det är samma människor som äger en enorm kompetens i att samordna och driva virtuella drev. Det är samma kompetens i att hamra in hårda och onyanserade inlägg i diskussioner. En hel del av den kompetensen består i att håna och förlöjliga motståndare, att vända på positiva ord och istället skapa ironiska och hånfulla epitet som t.ex. godhetsapostel och pk-riddare.
Aktionsgruppen #jagärhär har till stor del ritat om den här kartan, genom att anamma taktiken att samordna drev och sätta in målinriktade attacker. Skillnaden är att vi, för jag är medlem, gör det för att motverka hat, nyansera debatten och arbeta för en bättre stämning på nätet. På det nät som är vårt. Det är vår värld, våra liv. Vi måste börja fundera över hur vi vill att våra liv och vår värld ska se ut och med vi menar jag oss alla.
Jag talar till er som är engagerade och övertygade politiskt. Jag talar till er som är oroliga för vår samtid. Jag talar till oss alla som låter de här otrevligheterna smyga sig på, som låter högljudda förolämpningar och dålig stämning sprida sig på nätet. Ska vi ha det såhär? Är det detta vi kämpar för, detta vi vill lära våra barn och unga? Att om vi beter oss som skit så får vi som vi vill, för ingen vågar säga emot? Att vi kan ösa ur oss hat, hot, förolämpningar och lögner och sedan inte tillåta att någon svarar?
Ska vi uppfostra varandra, och tillåta oss att bli mobbare, för vad? Att alla ska få häva ur sig precis vad de vill?
Att längta efter vänlighet, nyanser och ett gott samtalsklimat hånas och förlöjligas. Röster höjs som säger att det är politik bakom, att det är propaganda. Som att mänsklig värme och sakliga argument skulle vara något som ingen fritt tänkande människa kan ställa sig bakom.
Det är trams. Det vet vi alla. Framför allt de som i många år fått driva sina aktioner i fred. När de nu utsätts för samma sak men med värme och nyanser finns inget vapen kvar än hånet och de desperata elakheterna.
Olika åsikter är helt ok. Tyck vad du vill, lyft vad du vill till diskussion. Men var då jävligt noga med att vässa argumenten och förbered dig på motstånd, nyansering och artighet. Annars är det ingen diskussion, ingen debatt, inget samtal. Det är bara tjafs. Tjafs, trams och mobbning.
Helena Meyer – Verksamhetsansvarig Fryshusets Nätvandrare