Surfa Lugnts ordförande Karin Nygårds reflekterar och resonerar om porrfilter i skolan kontra filter i huvudet:

När min dotter var två frågade jag mina kontakter på facebook om det gick att installera filter på youtube, så att jag kunde låta mitt barn titta på Peppa Pig utan att behöva oroa mig för att hon skulle råka hamna på konstiga klipp med bikiniklädda brudar som jonglerar med motorsågar. Jag ville ha en enkel och bekväm lösning på mitt problem. Barnpassning helt och hållet i teknikens händer. Herregud så skönt. 

Tyvärr fick jag nedslående svar. Mina facebookvänner var eniga om att det inte fanns några genvägar. Ville jag vara säker på vad hon tittade på, var jag helt enkelt tvungen att sitta med min unge och genomlida de där ökentråkiga klippen med folk som öppnar kinderägg i timmar. Så otroligt irriterande. 

Sju år fram i tiden är jag lärare med digitalisering som specialområde, och även ordförande för Surfa Lugnt. Nätet har blivit en naturlig del av mitt liv och jag har lärt mig mycket om hur det kan hanteras. Jag får ofta frågor om regler för skärmtid, förbud och filter. Precis som jag, vill de som frågar ha enkla lösningar och raka besked. Facit helt enkelt. Mitt standardsvar på de flesta frågor är “det beror på”. I en värld som är så pass komplex som vår, tycker jag att det är svårt att ge tvärsäkra svar som ja eller nej. Media vill gärna ha det så. För eller emot. Vi triggas till att hetsa mot varandra. Vem vinner på det i längden? Tekniken må vara binär, men vi människor är det inte. 

Porrfilters vara eller icke vara har varit hett ämne sedan en tid tillbaka. Diskussionen blir ofta kraftfull och emotionell när ämnet kommer upp. Inte minst hos mig själv väcks starka känslor, eftersom jag numer är instinktivt emot filtrering som lösning. Hur mycket jag än ogillar idén, så blir även här mitt svar “det beror på”: Jag tror ingen är betjänt av en debatt där absolut ja ställs mot absolut nej. Inte heller av att argument spelar på människors rädslor utan att vara underbyggda av fakta eller kunskap. Därför vill jag försöka reda lite i frågan på ett någorlunda nyktert sätt. 

Jag kan föreställa mig skolor där filtrering av internet är en lösning, om än inte den bästa. Är det ett stort problem att eleverna konsumerar porr på skoltid, så är det rimligt att man försöker stoppa det med de medel som finns. Filtrering kan vara dyrt, men personal är ännu dyrare. Jag förstår varför kommuner kan tycka att det är praktiskt. “Släng in lite filter på datorerna så ser det ut som att vi gör något för att skydda barnen”.

Mitt främsta argument mot den utbredda filterlobbyn är att det problem som målas upp som alarmerande, är extremt ovanligt. Om porr i skolan vore ett vanligt problem skulle vi höra det oftare från lärarhåll. Lärare har faktiskt rätt bra koll på vad eleverna pysslar med på skoltid. Så fort det dyker upp någon ny app som stjäl fokus från eleverna, brukar det snabbt ryas om förbud och nedstängning i diverse lärarforum. Vi lärare är liksom inställda på att ta bort allt kul från eleverna. Det ligger i våra gener. Därför är jag säker på att lärare skulle vara de första att stoppa porrsurfande på skolor om det uppdagades. 

Faktum är att de flesta elever i yngre åldrar sällan använder datorer eller plattor oövervakat. Många kommuner har dessutom sedan länge spärrat tillgången till sidor som pornhub och nätcasinon via skolornas nätverk. Filterförespråkarna vill alltså fixa något som inte är trasigt, med en rätt dålig och dyr lösning dessutom. 

Internet är ett världsomspännande nätverk där vi har tillgång till långt mycket mer än vi någonsin önskat oss. Porr är egentligen bara en liten västanfläkt mot vad som finns och lurar i servrarna runt om i världen. Det måste vi alltid förhålla oss till. Jag älskar internet, men jag hatar verkligen vissa delar av vad det för med sig. Det är förjävligt att så många galningar kan hitta varandra och att all världens elände ges möjlighet att blomma ut till sin allra elakaste form. 

Så, hur skyddar vi oss mot det? Jag tycker att de erfarenheter och kunskaper vi har visar tydligt att det inte är i första hand med hjälp av tekniska lösningar, utan med hjälp av mer närvaro och närhet mellan människor, fler möten, fler samtal, mer ansvarstagande föräldrar och fler vuxna i skolan som hinner fånga upp barn som hamnar utanför på olika sätt. Ta de där filterpengarna och anställ en extra person på fritids, eller om ni prompt vill investera i teknik satsa på bra programvara som gör att eleverna klarar skolan bättre och på så sätt minskar risken för utanförskap. 

Det har gått sju år sedan jag ställde den där frågan om youtubefilter på facebook. Sedan dess har jag genomlidit många timmars youtube. Mitt “filter” är att hon alltid kollar på paddan, utan hörlurar, där jag är. Jag får stå ut med ett ständigt skvalande av skrikande youtubers, men jag har också möjlighet att bryta in när jag hör att det låter galet.  Jag har utvecklat något slags selektiv hörsel, där mina öron scannar dotterns youtubande. Det är inte optimalt, men jag tycker att det fungerar. 

Än så länge låter hon mig vara en del av sitt digitala liv. Jag misstänker att det inte kommer att vara så lång tid till. Snart kommer hon vilja ha sin värld i fred. Utforska nätet, umgås med vänner och träffa nya bekanta. Det är då jag hoppas att alla de här timmarna vi har haft tillsammans har gett henne det där omtalade filtret i huvudet. Att hon minns våra samtal om vad som kan gå snett. Att hon kommer ihåg att hellre vara säker än artig om någon ber om något. Och framför allt, att hon vet att hon alltid kan komma till mig, vad dumt hon än har gjort.

Karin Nygårds, ordförande Surfa Lugnt

04/07 2019